Hon konstaterade att det faktiskt inte är synd om mig. Jag har ingen dödlig sjukdom. Jag har bara lite allergi och en släng av öroninflammation. Så, det var dags för mig att sluta slösa bort mitt liv. I soffan.
Den otäcka människan tyckte att det vore bra om jag pratade med en psykolog också. För att försöka minska pressen på mig själv. Och stressen. Har ni hört något så vansinnigt?!?
Och att börja träna. Och göra roliga saker på fritiden istället för att jobba.
Och åka till Kroatien och ha semester. Himmel... ;)
Så, i måndags grät jag. Det gjorde jag förresten i söndags också.
Igår fyllde jag 48 år.
Idag klev jag upp ur soffan.
Efter 1 1/2 år.
Vad ska jag nu göra med allt det här livet som plötsligt ska fyllas med något?
*haha*
Välkommen upp! Jag har hamnat lite i soffan själv efter min kamp mot kilon och träningsallergi. Men nu gör vi något! Och grattis, du är yngre än jag. Alltid nåt?
SvaraRaderaVet du, Nica, ofta spelar åldern ganska liten roll, det är den mentala inställning som styr. Min suger. Eller har iaf gjort. *haha* Lycka till nu! Det är trots allt inte så lätt att ta sig upp ur soffan, även om den som står bredvid tycker att det verkar vara att bara kliva upp. *s*
SvaraRadera