Träningen ger resultat och det tillsammans med att jag håller mig inom min matram som viktväktarräknandet ändå ger, blir positivt trots att mina val inte är lysande.
Om jag väljer bättre mår jag bättre, orkar mer och slipper hunger och sötsug. Antar jag. ;)
Fredag kväll var jag tokslut, somnade i soffan och missade allt som älskade galenmannen skrattade åt på tv:n.
Lördag lyckades jag släpa mig iväg på indoor walkingpasset trots att kroppen inte var med mig. Inte knoppen heller förresten. Jag somnade så fort jag fick chansen. Haha.
Söndag, idag, har jag äntligen varit människa igen. Höll på att växa fast i soffan och skippa mitt gympass idag, men jag kickade igång vraket och gjorde't. Motvilligt.
Båda de här griniga träningspassen visade sig vara grymt sköna. Det bara ger mer stöd åt det man brukar säga; pallra dig dit ändå!!! ;)
Faktum är att jag äntligen har börjat kunna njuta så smått av träningen. Ibland. Jag älskar att känna att jag tar i och egentligen är trött, men sedan krama ur det där sista lilla som egentligen inte finns. Det är endorfinkick och får mig ofta att ligga och asgarva efter passet.
Nu är jag inte RIKTIGT där än, men äntligen har kroppen talat om för mig att träningen börjar ge resultat och att vi nog kommer att bli sams framöver.
Medelålderskroppen är en knepig figur. På alla sätt och vis du kan komma på!
;P
Pöss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar