Tjockisjogging - eller stappling

Idag skulle jag ha kört ett pass indoor walking, men efter gårdagens pass på gymet hade jag känning i mitt högra knä och bestämde mig för att ta en rejäl promenad istället.
Väl ute, i strålande solsken och väldigt behaglig temperatur, kom jag att tänka på en diskussion vi hade hemma hos Cissi (Cissi springer-bloggen) i torsdags, när vi höll på med lite flytthjälp. (Ja, jag hjälpte till med lite flytthjälp, de andra hjälpte till jättemycket! ;))

Vi diskuterade just det här med jogging/springa och vikt, för jag hävdar ju att jag inte kan springa för att jag är för tung. Mina knän och höfter funkar inte med belastningen från stötarna, efter alla skador jag har haft genom mina idrottsår. Bland annat därför jag köpte mtb:n, som substitut. Åtminstone tills jag blir lättare. Det gör överjävligt ont efter jogg egentligen. Inte under. För jogga kan jag ju. Det är konsekvenserna jag inte gillar.

Och så kom vi in på det här med Biggest Loser och dessa enormt överviktiga människor som aldrig (i princip) har tränat och som börjar springa. Med jag vet inte HUR många kilograms övervikt?!? Hur klara DE den belastningen? De tränar ju sjukt MYCKET också! Förvisso övervakade, men ändå, HUR?

Så, ute på min promenad, tänkte jag att det nog är så att jag har haft för bråttom. Jag har inte låtit kroppen vänja sig vis belastningen utan har helt enkelt kört. Som vanligt. Varit sjukt osnäll mot den helt enkelt och krävt att den ska prestera, helt oförberedd. Om jag, istället för att pressa den och tvinga den stackars kroppen att "flyga" fram med spänst och frånskjut, faktiskt tillåta den att göra det den orkar just nu, lufsa.

För att min hjärna ska tycka att lufsa är okej, krävs en stor portion övertalning och en ännu större portion tålamod. I ärlighetens namn är det ju så att det där med spänst och frånskjut ändå är icke-existerande i det här stadiet, med 20 kg:s övervikt och en bra bit kvar till schysst vardagskondition. Men, viljan finns? *haha* Hur som helst så kom hjärnan och kroppen överens om att de skulle jogga (lufsa eller stappla) tillsammans och vilket fint samarbete det blev!

Kroppen fick lufsa på där i värsta gångtempot och hjärnan hjälpte till genom att uppmana kroppen att lyfta lite på fötterna och träna på att skjuta ifrån och framåt istället för att bara röra sig upp och ner.
Det gick inte fort, det gick inte långa sträckor, men det gick!

Vi får se om vi gör om det. Eller,jodå, vi gör säkert om det, men vi vet inte riktigt när. ;)

Så, det där med att vikten är ett hinder, det är förvisso sant, men när jag tänker efter lite, lite till. Så gjorde det lika jäkla ont efteråt när jag vägde 72 kg, som när jag vägde 92. Alltså måste det väl vara så att hjärnan tvingade kroppen att göra saker den inte var mogen för. Tävlingshjärnan i ärtformat som är envisare än en röd gris och stark som en... är oxar verkligen starka? Hmmm... Jaja,det är ju så man säger, oxe.

Och vet ni vad? Jag fick en finfin överraskning ute i lilla spåret, efter en km, ett utomhusgym! Lyxigt. Så, jag körde 3 set om 10 repetitioner på alla apparater som tränade överkroppen, det var faktiskt 6 stycken! :)